Köksfascism och privatekonomi

Här ska jag bli lite småpersonlig, och jag lovar att det kommer att komma en relevant koppling till ekonomiskt beteende. Igår tjafsade jag och Henrik om en väldigt fånig sak (om man ser det utifrån). Jag bad honom hjälpa mig med maten som var köttbullar och makaroner (för en gångs skull la jag mina experimentella gastronomiska ambitioner åt sidan).

Det uppstår alltid problem när jag och Henrik lagar mat tillsammans dock, ett som utgår ifrån att jag inte helt obefogat kallas köksfascist av honom och av flera andra som lagat mat med mig. Jag har otroligt stort kontrollbehov när det gäller matlagning och samtidigt som jag försöker se till att Henrik gör sin del "på rätt sätt", så har jag efter tidigare utbrott angående detta ansträngt mig för att släppa kontrollen lite.

Vad som händer blir dock istället att jag säger vad han ska göra, utan att ge för mycket instruktioner för att han ska få göra det på sitt sätt, för att i slutändan ändå bli sur för att han inte gör det "tillräckligt bra" eller inte kan använda sitt egna omdöme enligt min åsikt (ett omdöme som inte går att jämföra med mitt när det gäller mat eftersom jag har mer erfarenhet). Irritation som vi kallar "överkokta makaroner-ilskan" (jag blir omåttligt irriterad när makaronerna blir överkokta nämligen).

Den insikten som vi gjorde igår (och som är anledningen till att jag skriver om det här) var att Henrik fungerar på ett liknande sätt när det gäller privatekonomi som jag när det gäller "de överkokta makaronerna". Han frågar vad jag har köpt, hur mycket saker kostar och på olika sätt visar hur han ogillar mitt spenderande. Detta har vi dock jobbat med på varsitt håll så friktionen har blivit mindre. Även om jag erkänner att hans "kontrollbehov" när det gäller ekonomin får större konsekvenser på lång sikt än mitt när det gäller mat, är ändå principen lika. När vi gjorde denna upptäckt så kunde vi förstå den andres perspektiv bättre, och det ledde till att vi satte gemensamma mål när det gäller både matlagningen och ekonomin, för att förbättra vår relation.

Vi bestämde oss för att båda anstränga oss för att visa den andre att vi försöker förbättra oss genom att sätta upp små, realistiska mål. Vi har inte bestämt dessa mål än men de kommer vara något i stil med "att lära sig koka bra ris" (för Henrik) och "dra igen på matbudgeten genom att inte äta ute lika mycket" (För Rebecka). När (inte "om" har jag lärt mig att tänka av en vis man jag kallar Hjärnmannen p.g.a. dennes höga panna som får honom att se oförskämt intelligent ut) vi når målen kommer vår irritation att minska eftersom vi ser att den andra försöker förbättra sig. Irritationen som uppstår när vi blir kontrollerade för mycket blir ju nämligen att man i ren protest (mestadels omedvetet, inte av elakhet) gör det den andra personen inte vill att man ska göra, t.ex. ignorerar att hålla koll på och noga provsmaka pastan för att se om den är färdig. I mitt fall erkänner jag att jag i ren protest ibland har handlat mindre eller större saker för att jag vill känna mig fri i mina egna beslut, saker som inte är lönsamma eller höjer livskvaliten.

När vi ser att den andre anstränger sig kan vi släppa lite mer kontroll och det gör att den andre känner sig friare att ta beslut utifrån sin egen vilja, som i längden blir det mest effektiva när man har ett gemensamt mål - båda måste kunna lita på den andres intentioner.

Eftersom det inte är så många andra som skriver bloggar utifrån vårt perspektiv, ett par som gemensamt utvecklar sin ekonomiska framtid, så valde jag att berätta om vår ekonomi utifrån ett relationsperspektiv. Hoppas att denna anekdok kan inspirera och hjälpa andra att bli bättre i sin relationer, för ekonomi och relationer går inte att separera. Ekonomin påverkar relationen och tvärtom, det ska inte förringas enligt min erfarenhet.

Vid pennan
//Rebecka