Jag tänker aldrig ge upp!

Jag fick en fördjupad insikt häromdagen om vad mitt mål är och varför jag så gärna vill nå dit. Det började med att jag har kämpat med en uppsats och en vän som jag antagligen inte borde ha skrivit denna uppsats med en längre tid. Det visade sig att trots hans försäkran om att han kunde ämnet vi skulle skriva om och trots försäkran att han hade läst den text han behövde läsa blev det allt mer uppenbart att om vi skulle bli klar med uppsatsen skulle jag behöva göra mycket av hans del. Det slutade med att vi blev klar med uppsatsen, mindre än en timme före deadlinen med ett urvattnat skämt till resultat. Jag kan ju bara hoppas att vi inte misslyckats totalt och får ett godkänt betyg. Dagen efter började jag mitt sommarjobb som jag jobbat med extra under terminerna i två år. Arbetet kan vara något sånär långtråkigt och efter två år är det inte mycket nytt som stimulerar till utveckling. Mitt under mitt arbetspass ställer jag mig upp och tittar ut över kontorslandskapet och tittar på de arbetskolegor som sitter och sliter medan solen värmer där ute. Och det är nu insikten jag fick kommer.

Insikten, som jag redan hade men som fördjupades var att alla dessa människor gick till jobbet och bytte sin tid, sitt liv, mot pengar trots att de egentligen inte ville vara där. Alla som satt där ville mycket hellre vara ute i värmen, tillsammans med sina familjer/vänner och göra någonting annat. De har dock accepterat att de inte kan det utan jobbar på och gör det bästa de kan med den kunskapen de har. Många av dessa är utslitna, stressade och mår både fysiskt och psykiskt dåligt av att sitta vid sitt skrivbord dagarna i ända men gör ändå inget åt att förändra sin tillvaro. Jag såg människor i pensionsåldern som valt att jobba kvar som extraarbetare för att dryga ut pensionen ända ned till studenter som nyss påbörjat sin högskoleutbildning. De byter sin dag mot pengar. Ett val de frivilligt gör men som ändå är något de inte vill göra men känner att de inte har något val. Alla behöver ju pengar. Det är svårt att sätta detta i ord men allt detta kom till mig i ett svep och jag insåg hur mycket jag inte ville vara här, hur mycket jag ville ta mig ut ur detta ”rat race” som Rich dad poor dad pratar om. Jag fick en otroligt stark vilja att inte behöva byta bort mitt liv utan att vara fri nog att göra vad jag vill med det. Det var mycket pga. detta som jag lyckades få fler timmar att jobba denna sommar så att jag snabbare kan nå mitt mål. Min vilja och längtan att nå dit har nog aldrig varit så stark som den var i detta ögonblick och den har hängt sig kvar. Jag känner en del av den känslan nu när jag skriver detta blogginlägg och jag tänker inte ge upp innan jag är där, oavsett vad världen slänger för hinder i min väg ska jag nå mitt mål.


Så oavsett hur dålig en uppsatskamrat presterar, och även om vi inte får godkänt, tänker jag inte ge upp med att ta min examen och få ett välbetalt jobb som snabbare kan ta mig mot mitt mål. Oavsett hur mycket börsen faller och pengarna jag surt förvärvat försvinner i ett ögonblick tänker jag kämpa vidare. Jag har högre ambitioner än att knega hela livet för att någon annan ska ta ut en fet bonus då "dom" presterat så bra. Jag ska nå mitt frihetsmål och ju fortare jag kan ta mig dit desto bättre.

/Henrik