Varför kan inte tiden gå fortare?

Har ni någon gång känt som att ni vill att tiden ska gå fortare? Jag tror att de flesta gör det lite då och då. När jag var liten längtade jag alltid till min födelsedag eller julen för presenternas skull och födelsedagen extra mycket för då blev man ett år äldre, det var stort. På nyår var det smällarna och fyrverkerierna som var det där alldeles extra, för att inte prata om att man fick vara uppe länge.

Med åren så ändras man och de gamla sakerna man längtade till blir allt mindre viktiga. Min födelsedag var det länge sedan jag egentligen brydde mig om, vill jag ha saker så köper jag dem bara. Julen blir nog aldrig den samma som när man var liten och just nu har vi inga egna barn så för mig går magin på sparlåga. Dock har jag samma känsla som när man var barn just nu, fast inte över de sakerna utan något helt annat. Jag har ju dels målet att bli ekonomisk fri och oberoende som jag ständigt jobbar mig närmare mot men som de som följt bloggen ett tag nu vet så är det några år dit så den där riktiga "jag-står-inte-ut-tiden-går-för-sakta" känslan finns inte riktigt där. Det jag talar om är att flytta, att köpa någonting nytt.

Vi bor i en bostadsrätt i Stockholm men lägenheten är inte vårt drömboende precis. Vi hade inte mycket val när vi skulle flytta ihop utan fick köpa det vi hade råd med vilket har fungerat som en bra studentlägenhet och om man jämför med några av våra kompisar så har vi det bra så man ska egentligen inte klaga. Vi var båda på det klara med att vi bara skulle bo här tills jag får ett jobb och vi äntligen kan ta ett lån och köpa någonting mer efter vår smak och det är bara några få månader kvar tills jag är klar med skolan och äntligen kan börja tjäna lite pengar och ta ett lån.

Så just idag sitter jag här och pluggar inför en kommande tenta och känner att snart är skolan slut och ett nytt kapitel av livet börjar. Det är en upprymd känsla med hopp om framtiden och man blir riktigt riktigt glad, så glad att man önskar att allt detta redan var verklighet och då blir det lätt att dessa månader kommer bli tortyr tills det blir sant, precis som dagarna innan jul eller födelsedagen var tortyr när man var barn.

Så då blir frågan, ska man försöka sluta tänka på det goda eller ta det goda med det onda? Svaret är inte självklart då det finns många aspekter på det hela som skulle ta två-tre blogginlägg att bena ut och i slutändan blir svaret högst personligt i alla fall så jag lämnar er med denna tanke, hur skulle ni göra?

/Henrik